Jω-metoden: Skillnad mellan sidversioner
Anders (diskussion | bidrag) |
Anders (diskussion | bidrag) |
||
Rad 43: | Rad 43: | ||
<math>\overline I=\mathrm{e}^{j \alpha }=I\underline{/\alpha}</math> | <math>\overline I=\mathrm{e}^{j \alpha }=I\underline{/\alpha}</math> | ||
=== Spänningen === | |||
I stället för spänningen | |||
<math>u=U\sqrt{2}\sin{\omega t+\beta}</math> | |||
Inför vi den komplexa spänningen | |||
<math>\overline{U}=U\mathrm{e}^{j\beta}=U\underline{/\beta}</math> | |||
=== Resistanser, induktanser, kapacitanser === | |||
Alla resistanser ''R'', induktanser ''L'' och kapacitanser ''C'' ersätts med motsvarande komplexa impedanserna: | |||
<math>R, j\omega L, \frac{1}{j\omega C}</math> | |||
=== Metod === | |||
Formellt räknar man sedan med växelstorheterna och med de komplexa impedanserna som om man hade ett likströmsproblem. En sökt växelstorhet erhålls som ett komplext tal vars absolutbelopp är storhetens [[effektivvärde]] och vars argument är storhetens fasvinkel. | |||
==== Effekten i komplex framställning ==== | |||
Givet att | |||
:<math>u = U\sqrt 2 \cdot \mathrm{e}^{\mathrm{j}(\omega t +\varphi _u)} </math> | |||
:<math>i = I\sqrt 2 \cdot \mathrm{e}^{\mathrm{j}(\omega t +\varphi _i)} </math> | |||
och med <math>\ i</math> som riktfas, blir den skenbara effekten | |||
:<math>S = U I \underline{/\varphi _u - \varphi _i}</math> | |||
vilket kan skrivas som | |||
:<math>S=P+jQ = U\cdot I\underline{/\arg\overline U - \arg\overline I}=\overline U\cdot\overline I^*\,</math> | |||
det vill säga | |||
:<math>P = \operatorname{Re}(\overline U\cdot\overline I^*) = \operatorname{Re}(\overline U^*\cdot\overline I)</math> | |||
:<math>Q = \operatorname{Im}(\overline U\cdot\overline I^*) = - \operatorname{Im}(\overline U^*\cdot\overline I)</math> | |||
där | |||
:<math>\overline U^*,\ \overline I^*</math> | |||
är spänningens och strömmens [[komplexkonjugat|komplexkonjugerade]] värden. | |||
[[category:Formelsamling]] | [[category:Formelsamling]] | ||
[[category:Ellära]] | [[category:Ellära]] |
Versionen från 21 februari 2013 kl. 06.38
Denna sida är under konstruktion och ej färdig ännu och därför kan väsentliga detaljer fortfarande saknas. |
Bakgrund
Jω-metoden, eller j-omega-metoden är skapad för att underlätta beräkningar i växelströmssammanhang på enkla kretsar. Finessen med metoden är att man kan med separation hantera både resistiva och reaktiva laster med den vanliga likströmsteorin vilket gör det väldigt enkelt att beräkna även komplexa system.
Metoden går ut på att använda ett komplext tal för att representera kombinationer av rent resistiv last, R med reaktiv last X och tillsammans bildar de impedansen Z som sedan kan hanteras direkt med likströmsmetoden.
För att få ortogonalitet mellan den resistiva och den reaktiva delen använder man sig av komplexa tal, dessa kännetecknas av att de innehåller två komponenter, dels en reell del och en imaginär del som ofta betecknas med bokstaven j som ingår i namnet av metoden.
ω representerar vinkelhastigheten i ett alternerande elektriskt fält på formen 2πf och eftersom reaktansen är frekvensberoende så ingår ω som komponent. På så vis har vi fått förklaringen till metodens namn, jω-metoden.
Definitioner
- Växelförloppen antas sinusformiga
- En resistans representeras av dess resistiva värde direkt som den reella delen i det komplexa talet.
- En reaktans kan vara kapacitiv eller induktiv
- En induktiv sådan fasvrider +90° en kapacitiv -90°
- Induktans representeras med
- Kapacitans representeras med
Ofta används notationen belopp / fasvinkel för de komplexa impedanserna, spänningarna och strömmarna och denna notation har följande relation:
Om fasvinklarna tar ut varandra så att resultanten är 0, då kommer u och i att vara i fas och lasten blir rent resistiv:
Komplexa storheter
Vi ersätter därför tidigare impedans, ström och spänning med dess respektive storhete i komplex form enligt:
Strömmen
I stället för strömmen
Inför vi den komplexa strömmen
Spänningen
I stället för spänningen
Inför vi den komplexa spänningen
Resistanser, induktanser, kapacitanser
Alla resistanser R, induktanser L och kapacitanser C ersätts med motsvarande komplexa impedanserna:
Metod
Formellt räknar man sedan med växelstorheterna och med de komplexa impedanserna som om man hade ett likströmsproblem. En sökt växelstorhet erhålls som ett komplext tal vars absolutbelopp är storhetens effektivvärde och vars argument är storhetens fasvinkel.
Effekten i komplex framställning
Givet att
och med som riktfas, blir den skenbara effekten
vilket kan skrivas som
det vill säga
där
är spänningens och strömmens komplexkonjugerade värden.